Författare: Linsto

Att vara entreprenör förknippas ofta med att vilja mer. Fler möjligheter. Nya idéer. Tillväxt. Expansion.
För mig har entreprenörskap med åren allt oftare handlat om motsatsen.

Om att välja bort.

När man har byggt upp erfarenhet, förtroende och nätverk börjar det dyka upp förfrågningar. Uppdrag som är intressanta, smickrande eller på pappret helt rimliga att ta. Sådant man skulle kunna göra, om man bara organiserade sig lite till eller pressade in ännu en sak.

Men att kunna är inte samma sak som att vilja. Och framför allt inte samma sak som att borde.

Sedan jag startade Comfydence har jag varit mer restriktiv med uppdrag vid sidan av. Inte för att det saknas möjligheter, utan för att fokus har blivit viktigare. Jag har valt att låta Comfydence vara mitt huvudsakliga engagemang och att bara ta mig an andra uppdrag i begränsad omfattning och under tydligt avgränsade perioder.

Det är ett val som ibland kan uppfattas som försiktigt. För mig är det tvärtom ett uttryck för ansvar.

Att välja bort handlar inte om rädsla för arbete eller utveckling. Det handlar om att förstå sina begränsningar – i tid, energi och uppmärksamhet – och att ta dem på allvar. När allt är möjligt blir kvalitet snabbt en bristvara. När för mycket ryms samtidigt riskerar det som är viktigast att bli lidande.

Frihet i vardagen, för mig, har aldrig handlat om att göra så lite som möjligt. Det handlar om att göra rätt saker, på ett sätt som är hållbart över tid. Att skapa utrymme för fördjupning, närvaro och långsiktighet – både i arbete och i livet runt omkring.

Att välja bort är inte alltid ett enkelt beslut. Ibland känns det som att tacka nej till en version av sig själv man hade kunnat vara. Men med tiden har jag lärt mig att varje ja bär med sig ett antal tysta nej. Och att vara medveten om dem är en del av ledarskapet, även det personliga.

I dag ser jag förmågan att välja bort som en av de viktigaste entreprenöriella kompetenserna jag har. Inte som en begränsning, utan som en riktning.

Det finns en särskild sorts erfarenhet i att starta något som inte tar fart.

Inte ett projekt som aldrig blev av, utan något som faktiskt drogs igång. Där strukturer byggdes, beslut fattades, människor involverades och vardagen började formas runt idén. Och där man efter ett tag tvingas se verkligheten för vad den är.

Utmanande:Utmanad startade som en barnvaktsförmedling. Jag byggde affärsmodell, struktur, arbetssätt och organisation från grunden. Det fanns ett behov i teorin, ett engagemang i mig och en tydlig vilja att få det att fungera.

Men efter hand blev det tydligt att jag inte hittade en hållbar form. Det var svårt att nå kunder på ett sätt som bar sig, och minst lika svårt att attrahera och behålla personal. Energin gick åt till att kompensera för sådant som inte riktigt ville falla på plats.

Efter ungefär nio månader valde jag att lägga ner den delen av verksamheten.

Det är lätt att i efterhand sätta etiketter på sådana beslut. Lyckat. Misslyckat. Rätt. Fel.
För mig har det aldrig känts som ett misslyckande. Snarare som en väldigt konkret lektion i omdöme.

Att starta något och sedan våga avsluta det kräver ett annat mod än att bara fortsätta. Det kräver att man släpper bilden av hur man tänkte att det skulle bli, och istället tar ansvar för hur det faktiskt blev. Förutsättningarna förändrades inte tillräckligt. Marknaden svarade inte. Och då var det rätt att inte pressa fram något som saknade bärighet.

Den erfarenheten har följt med mig sedan dess. Den har påverkat hur jag väljer uppdrag, hur jag bygger bolag och hur jag förhåller mig till idéer som känns lockande men inte självklara. Allt som kan startas ska inte drivas vidare. Allt som är möjligt är inte hållbart.

Frihet i vardagen, för mig, handlar delvis om just detta. Om att skapa utrymme för att välja om. Att kunna säga: det här var lärorikt, men det är inte vägen framåt. Att förstå skillnaden mellan uthållighet och envishet.

Jag är glad att jag startade något som inte flög. Jag hade inte velat vara utan den erfarenheten. Den har gett mig en tydligare kompass än många framgångar hade gjort.

Det finns en särskild sorts erfarenhet i att starta något som inte tar fart.

Inte ett projekt som aldrig blev av, utan något som faktiskt drogs igång. Där strukturer byggdes, beslut fattades, människor involverades och vardagen började formas runt idén. Och där man efter ett tag tvingas se verkligheten för vad den är.

Utmanande:Utmanad startade som en barnvaktsförmedling. Jag byggde affärsmodell, struktur, arbetssätt och organisation från grunden. Det fanns ett behov i teorin, ett engagemang i mig och en tydlig vilja att få det att fungera.

Men efter hand blev det tydligt att jag inte hittade en hållbar form. Det var svårt att nå kunder på ett sätt som bar sig, och minst lika svårt att attrahera och behålla personal. Energin gick åt till att kompensera för sådant som inte riktigt ville falla på plats.

Efter ungefär nio månader valde jag att lägga ner den delen av verksamheten.

Det är lätt att i efterhand sätta etiketter på sådana beslut. Lyckat. Misslyckat. Rätt. Fel.
För mig har det aldrig känts som ett misslyckande. Snarare som en väldigt konkret lektion i omdöme.

Att starta något och sedan våga avsluta det kräver ett annat mod än att bara fortsätta. Det kräver att man släpper bilden av hur man tänkte att det skulle bli, och istället tar ansvar för hur det faktiskt blev. Förutsättningarna förändrades inte tillräckligt. Marknaden svarade inte. Och då var det rätt att inte pressa fram något som saknade bärighet.

Den erfarenheten har följt med mig sedan dess. Den har påverkat hur jag väljer uppdrag, hur jag bygger bolag och hur jag förhåller mig till idéer som känns lockande men inte självklara. Allt som kan startas ska inte drivas vidare. Allt som är möjligt är inte hållbart.

Frihet i vardagen, för mig, handlar delvis om just detta. Om att skapa utrymme för att välja om. Att kunna säga: det här var lärorikt, men det är inte vägen framåt. Att förstå skillnaden mellan uthållighet och envishet.

Jag är glad att jag startade något som inte flög. Jag hade inte velat vara utan den erfarenheten. Den har gett mig en tydligare kompass än många framgångar hade gjort.